Thursday, August 01, 2013

Tidernas sämsta storfilm?


En bild säger tusen ord. Men jag skrev några ord ändå, se nedan.












Jag har (tyvärr) sett "Heaven´s Gate" av Michael Cimino från 1980.

Anledningen att jag såg den var för att
a) Jag älskar Ciminos ”The Deer Hunter” från året innan, också den med Christopher Walken, och
b) Den sägs vara filmhistoriens största fiasko. Den var med i podcasten Obiter Dictums floppfilmscirkel (men de kallade filmen ”jättehärlig”, WFT!?!)

Notera: Jag såg den 3 timmar och 37 minuter långa Director´s Cut-versionen, Criterion Collection, den som Cimino själv säger sig vara mest nöjd med. Han hade tydligen tänkt ha den över 5 timmar lång från början, obegripligt.

Filmen lär ha kostat 44 miljoner kronor att spela in, och gick med 43 miljoner i förlust. (Jag läser på wikipedia att "People wonder how a movie like Heaven's Gate could cost forty million dollars. I'll tell you. Twenty million for the actual film, and another twenty million, you can bet, for all that cocaine for the cast and crew.")

Två försonande drag:
1) Man får reda på hur man behandlade anarkister i Wyoming på 1890-talet.
2) Filmen är e-x-t-r-e-m-t vackert fotad. Men det hjälper inte om varenda bildruta är vackert nog att göra vykort av, om manus är författat av en efterbliven person.

Tips till framtida filmskapare: Om du någon gång gör en film som är 3.37 h, se för helvete till att ha ett vettigt manus.

Det verkar som Cimino tänkt "jag gör tvärtom som man skulle gjort i en vanlig västern", och så har det mycket riktigt blivit en jävla skitfilm också.

I ungefär varannan scen händer något obegripligt. Vid ett tiotal gånger under filmen gör någon något totalt oförklarligt, så där så att man tar sig för pannan och skakar på huvudet.

Jag kommer på mig själv med att många gånger mumla "Öka takten". Man kan gå på toa flera gånger utan att handlingen rört sig framåt.

Klippningen är konstig. Ibland jäääättelånga tagningar, ofta helt utan repliker. I andra blir man inkastad direkt i en scen.

Det finns inga karaktärer man bryr sig om. De är skittråkiga som bäst. Rollistan är absurt stjärnspäckad (Kris Kristofferson, Christopher Walken, Isabelle Huppert, Jeff Bridges, John Hurt, Sam Waterston, Brad Dourif, Joseph Cotten, Richard Masur, Terry O'Quinn, Mickey Rourke), men ingen imponerar. Christopher Walken är utstyrd som nån slags dubbelironisk dragqueen. Mycket av dialogen är på ryska, tyska och konstiga dialekter - vi fattar ändåååå att det är frågan om invandrare.

Även ljudet är kasst. Miljöljuden äter upp dialogen.

Inte ens slutet är bra.

Note to self: Du måste sluta se filmer som du hört är dåliga. Det är inte värt det. Se istället filmer du har hört ska vara kanon.

Betyg: 1 av 5. Fy bubblan.

Sunday, May 26, 2013

2013 är det nya 1982 och det känns helt rätt






















Jag har lyssnat på Daft Punk - Random Access Memories (2013). Jättemycket har jag lyssnat.

Den här skivan är fantastisk. Nästan varenda spår fick mig att omedelbart börja gunga med huvudet och le.

Just nu är jag mest förtjust i spåret "Giorgio by Moroder" där Giorgio Moroder pratar om hur han typ uppfann discomusiken på 70-talet. Låten bygger, bygger och bygger till ett fantastiskt Yngwie-cresendo som får mig att vilja hoppa upp och ned. (Lustigt också att Moroder pratar så likt Werner Herzog. Två genier.)

Även spåren med Pharrell Williams på sång är något extra. Det märks att alla inblandade är sjukligt fascinerade av soundet på Michael Jacksons första plattor. Sunt sjukligt alltså smile

En annan särskild stund är introt på "Beyond" med de supersnygga stråkarna och den där Michael Macdonald/Warren G-basen - organsmiskt vackert! (Jmf m det här)

Daft Punk får mycket skit för att de börjat använda riktiga musiker och instrument och inställningen "Give Life Back to Music". Jag tycker det är otroligt snyggt och modigt att gå vidare på det här sättet, efter att ha satt agendan inom dansmusiken så som gruppen gjort. Och efter soundtracket till "Tron", som ju var något helt annat (också underbart). Det känns gammalt och nytt samtidigt, både dammigt och fräscht. Vitalt och musealt!

Intressant också att parallellerna till vad andra franska band (Air, Phoenix) gjorde redan i slutet av 1990-talet. Men här är det alltså mer analogt.

Betyg: 5 av 5 (och jag sätter bara typ ett 5:a betyg om året)

Saturday, January 19, 2013

Det blir inte bättre just nu

Jagvetefan vad som hänt, men män har slutat göra bra musik. Här är några plattor som jag lyssnat allra mest på under 2012. Bara kvinnor, åtminstone på sång.



Agnes Obel - "Philharmonics" (2010)
Det är så vackert att jag blir alldeles till mig i paltorna. Jag vet inte riktigt vad texterna handlar om, men det kvittar. Spår: "Just So".






Fiest - "Metals" (2011)
Här har vi en intressant utveckling. Från att ha varit utmärkt lågmäld singer-songwriter-pop, till nån slags reklamfilmsbubbel, till det här, mogna och lite svårare. Fantastiskt. Spår: "Undiscovered First".




Florence and the Machine - "Ceremonials" (2011)
Tyvärr har detta gått från mycket lovande på debuten till det här, aningen för mainstream, men fortfarande bra. Spår: "Spectrum".




Grimes - "Visions" (2012)
Clair Boucher är född 1988. Väldigt eget. Konserten var också sevärd. Spår: "Oblivion".




Niki & the Dove - "Instinct" (2012)
Vilken debut! Orimligt hypat, men välförtjänt. Malin Dahlströms röst är speciell, så det här är musik man endera älskar eller hatar - jag väljer det förstnämnda. Men konserten var aningen enkelspårig, mer show hade behövts. Spår: "Tomorrow".



Anna von Hausswolff - "Ceremony" (2012)
Det ska till en ganska tuff person för att basera sitt andra studioalbum på instrumentet kyrkorgel. Spår: "Mountains Crave".





Iamamiwhoami - "Kin" (2012)
Artisten som tidigare kallade sig Jonna Lee och spelade en helt annan slags musik. Nu elektroniskt, elektriskt. Spår: "Kill".



Bat for Lashes - "The Haunted Man" (2012)
Otroligt hög lägstanivå, även om jag än så länge dömer de första skivorna som aningen vassare. Spår: "Laura".

Contributors

Blog Archive