Jag har lyssnat på Daft Punk - Random Access Memories (2013). Jättemycket har jag lyssnat.
Den här skivan är fantastisk. Nästan varenda spår fick mig att omedelbart börja gunga med huvudet och le.
Just nu är jag mest förtjust i spåret "Giorgio by Moroder" där Giorgio Moroder pratar om hur han typ uppfann discomusiken på 70-talet. Låten bygger, bygger och bygger till ett fantastiskt Yngwie-cresendo som får mig att vilja hoppa upp och ned. (Lustigt också att Moroder pratar så likt Werner Herzog. Två genier.)
Även spåren med Pharrell Williams på sång är något extra. Det märks att alla inblandade är sjukligt fascinerade av soundet på Michael Jacksons första plattor. Sunt sjukligt alltså smile
En annan särskild stund är introt på "Beyond" med de supersnygga stråkarna och den där Michael Macdonald/Warren G-basen - organsmiskt vackert! (Jmf m det här)
Daft Punk får mycket skit för att de börjat använda riktiga musiker och instrument och inställningen "Give Life Back to Music". Jag tycker det är otroligt snyggt och modigt att gå vidare på det här sättet, efter att ha satt agendan inom dansmusiken så som gruppen gjort. Och efter soundtracket till "Tron", som ju var något helt annat (också underbart). Det känns gammalt och nytt samtidigt, både dammigt och fräscht. Vitalt och musealt!
Intressant också att parallellerna till vad andra franska band (Air, Phoenix) gjorde redan i slutet av 1990-talet. Men här är det alltså mer analogt.
Betyg: 5 av 5 (och jag sätter bara typ ett 5:a betyg om året)