Dansa ut ur mörkret

Såg Lars von Triers "Dancer in the dark" idag. Den påminde en hel del om en dokumentär som jag såg förra veckan, "Stevie". Båda filmerna handlar om efterblivna människor som konsevent gör irrationella val, så där så att man finner sig själv sitta och skrika "Idiot!" åt tv:n. Den väsentliga skillnaden är dock att filmen om Stevie förklarar varför han gör sina irrationella val. Det är hela tanken med den filmen. Björks karaktär i "Dancer in the dark" förklaras aldrig.

Antagligen är det meningen att man ska fortsätta klura på filmen när den är slut. Det är ju i och för sig lovvärt - en film ska ju gärna vara mer än en stunds verklighetsflykt. Men ändå är jag mer förbannad på att blivit lurad på två timmar och 20 minuter av mitt liv än fundersam över karaktärernas galna handlingar.

Dessutom är jag inte riktigt förtjust i von Triers stil. Dialogen förefaller improviserad och de fejkade miljöerna gör mig illamående. 2000 måste ha varit ett ganska uselt filmår när den här dyngan fick Guldpalmen i Cannes.

Kort sagt: Skitfilm. Om ni absolut vill bli illamående av en film, så se "Stevie" istället.