Anna (fortfarande 180 cm) med apa.
Anna Ternheim – ”Leaving On A Mayday” (2008) Visst, en till singer-songwriter-tjej med gitarr, men jag förvånad varje gång över arrangemangen och makten i musiken. Många starka melodier och texter. På den version jag fick tag i fanns även fyra Frank Sinatra-covers, skojigt, men av varierande kvalitet. Bästa spår: “Black Sunday Afternoon”. Betyg: 4.
Dire Straits – ”Communiqué” (1979) Mycket bättre än vad jag minns den. Men det är ju ”Making movies” och ”Love over gold” som jag tycker är deras verkliga mästerverk. Betyg: 3 och en halv.
Kim Wilde – ”Kim Wilde” (1981) Fantastisk röst. Noterar lätt gåshud på ”Kids in America”. Synd bara på låtarna med baktakt, som ju var så populärt i England på den där tiden. Betyg: 3.
Levon Helm – ”Dirt Farmer” (2007) Gillar både Levons röst och budskap, men det blir helt enkelt för mycket country för mig. Betyg: 2.
Twisted Sister – ”You Can´t Stop Rock n Roll” (1983) Första gången jag lyssnat på den här skivan på kanske 15 år, och den har inte åldrats riktigt lika väl som bandets odödliga mästerverk ”Stay hungry”. Några av refrängerna blir mer än rimligt tjatiga. Utmärkt reissue från 2006. Betyg: 3.
Waterboys – ”This Is The Sea” (1985) Ett band som gått mig helt förbi (utom möjligen ”The Whole of the Moon” då). Påminner om James, fast sämre. Det är fan modigt att använda blås så här, men det ligger ofta en distad synthcymbal och skramlar ovan på stråkar och gitarrer hela tiden – mycket 80-tal och mycket störande. Betyg: 2.
Wilco – ”Wilco the album” (2009) Det här ska alltså vara det bästa sedan Sgt Pepper? I think not. Ganska platt och oengagerande. Betyg: 2. Det bästa med plattan är kanske dess omslag:
