Svenska nördpoddar

... och då menar jag inte renodlade spelpodcasts, utan blandpoddar om film, tv, spel, böcker, serier och annat sånt JÄVLA MYS. Jag tänkte recensera några. Notera: Jag känner inblandade i två av poddarna, men låter såklart inte detta färga mitt omdöme :)

Obiter Dictum
http://www.odpod.se
Betyg: 4
Den här har jag följt i ett par år nu. Herrarna Rimgard och Norström är endera kusligt kunniga eller himla bra på att skriva manus och få det att låta som att de inte läser ur dem. De har dessutom en märklig förmåga att få mig att vilja lyssna även på ämnen jag inte är särskilt intresserad av.
Typiskt prat: Babbel om 3-4 ämnen från veckan. Fasta inslag som film- och läscirklar. Diverse tipsande. Dessutom temaavsnitt ibland med enormt produktionsvärde, nära SR-kvalitet. Avsnittet om John Carpenter är extra fint, eftersom regissören själv är med på telefon.

Livskunskap
http://livskunskapspodden.com
Betyg: 4
Hittade inte den här via min spelare först, så jag ligger lite efter. Men efter 5-6 random avsnitt avverkade kan jag bara konstatera att Anna-Karin Linder Krauklis och Gustav Tegbys ämnen ligger right up my alley. Åsikterna också förresten. De har dessutom *hmm* viss känsla för dramatik och vet att göra sin läxa.
Typiskt prat: Smart problematisering av stora ämnen i populärkulturen blandat med anekdoter.

FAQ-podden
http://faqpod.se
Betyg: 3
Den här är lite spetig. Det känns mer som att sitta och lyssna på tre polare på pubben än som nån slags mediaprodukt. Ofta intressant dock, om inte diskussionerna blir för långdragna. "Sist på bollen" är förresten en jäkligt bra slogan, men själva namnet är lite förvirrande. Några frequently asked questions tycker jag inte att det svaras på.
Typiskt prat: Deltagarna berättar vad de konsumerat för populärkultur sedan senast. Ibland temaavsnitt där man pratar om ett visst ämne.

Farfarsparadoxen
http://farfarsparadoxen.se
Betyg: 1
Utmärkta ämnesval, men jag blir besviken varje gång jag försökt lyssna. Programledarna är extremt ursäktande, försiktiga och långrandiga. Det går inte för sig att prata i cirklar runt det man vill ha sagt! Värsta bottennappet var när man ägnade 100 minuter av mitt liv till att prata om ”sin absoluta favorit-tv-serie” Game of Thrones, utan att ens bemöda sig att känna till mer än min mamma om handlingen. Minimikravet för att orka titta på serien är väl att hålla koll på hur karaktärerna är släkt, och det klarar inte de här killarna. Obegripligt. Men de har en snygg logga.

Tips på fler liknande poddar?

Nina Björk om den osynliga dagordningen

"För ett tag sedan lyssnade jag på ett program i P1 om ungdomsarbetslöshet. Som inledning sa reportern att det råder 25 % ungdomsarbetslöshet i Sverige. Sedan intervjuade hon en ung, arbetslös kille. Han fick frågan: Vad tror du det beror på att du inte får ett jobb?

Det slog mig att det där egentligen var en allt igenom ideologisk fråga. Frågan producerar i sig ett svar.

Och killen svarade så som han förväntades svara, genom att hänvisa till sig själv som individ. Han spekulerade i huruvida det kanske beror på hans personlighet, även om han själv tyckte att han ju var som man ska vara – flexibel, nyfiken, villig att lära sig nya saker, socialt kompetent.

Han kunde naturligtvis ha svarat: Ja, kära reporter, kan det bero på att det, som du själv nyss sa, råder 25 % ungdomsarbetslöshet i Sverige? Kan det bero på att den tekniska utvecklingen de senaste sisådär 150 åren har gjort att maskiner, robotar och datorer producerar varor och hanterar diverse arbetsuppgifter betydligt mer effektivt än mänsklig muskelkraft?

Men han svarade inte så. Han svarade så som vi alla svarar på frågan om arbetslöshet. Individorienterat. Han tänkte: Det måste vara mig det är fel på. Trots att det egentligen är självklart. Om det bara finns tio jobb, och hundra personer söker dem, så kommer 90 av dem inte att få jobbet. Det har inte med personligheter att göra. Det har med samhällsutveckling, fakta och statistik att göra.

Men reporterns fråga och killens svar ledde talet om arbetslöshet bort från samhället, och mot individen. Och kvar stod den där killen och var på något sätt personligen ansvarig för sin arbetslöshet. Och om det är så, om de arbetslösa är personligen ansvariga, då kommer vi att få en diskussion om enskilda människors personligheter, kompetens och beteenden vid jobbansökningar och anställningsintervjuer, och då kommer det att te sig motiverat med jobbcoacher, som peppar de där 100 arbetssökande att bli den bästa tävlande om de 10 jobb som finns.

Så reporterns enkla fråga - vad tror du det beror på att du inte får ett jobb? - den bär i sig en hel ideologi, en hel politik.

Och så där är det egentligen ofta. De mest oskyldiga, normala och till synes neutrala frågor bär på dolda världsbilder.

I ett annat program i P1 diskuterade man Wallenberg-familjen, eftersom det har kommit en ny bok om dem, och reportern frågade då författaren Gunnar Wetterberg vad Wallenberg hade betytt för Sverige – vilken var hans viktigaste gärning för landet? Reportern frågade inte vad Sverige har betytt för Wallenberg, vilket som var det arbetande folkets viktigaste gärning för honom. Och om hon hade ställt den frågan, så hade den nog låtit ganska avig. Vi hade studsat till, och undrat vad reportern var ute efter. Varför prata om arbete, när det skulle handla om Wallenberg?

Fast egentligen är ju det lika självklart som att det är svårt för en ung person att få jobb när det råder 25 % ungdomsarbetslöshet.

Utan arbetare, inte bara Wallenbergs egna anställda, utan även utan de som byggde vägarna i Sverige, fastigheterna, bankerna, de som körde transporterna, utan dem skulle Wallenberg inte ha blivit den han blev. Reporterns istället ställda fråga – vad har Wallenberg betytt för Sverige? – rymmer i sig en ideologi där finansmän, entreprenörer och företagsägare ses som grunden för välstånd.

Slutsatsen av det här blir: Om du känner instinktivt att någonting är vinklat, politiskt och ideologiskt, ja, då har du nog att göra med något som inte är vinklat, politiskt och ideologiskt, på det sätt som det brukar vara. Då har du att göra med något som inte står på den vanliga, osynliga dagordningen.”

- Nina Björk, i ”Godmorgon, världen!”, 2013-08-16.

Lyssna på krönikan på sverigesradio.se via den här länken.

Bäst 2013

Hozier.

Årets låt 2013:

Hozier – “Take Me To Church”.

Årets album 2013:

Det måste väl ändå vara Daft Punks ”Random Access Memories”, för ”Into the Wild - Live at Eastwest Studios” av LP kan väl inte räknas? Bubblare: Laura Marling – “Once I Was An Eagle”, Agnes Obel – “Aventine”, Haim – “Days Are Gone” och Iamamiwhoami “Bounty”.

Leif GW. Ja det ser ni ju själva.

Årets bok 2013:

Har bara läst en enda bok från året som var någorlunda bra, och det var ”Den sanna historien om Pinocchios näsa” av Leif GW Persson.

Årets film 2013:

Ingen riktigt höjdare i år. Jag gillade ”Cloud Atlas” och ”Hobbit: Smaugs ödemark” bäst, och då är det ganska illa.

Alexander Bard.

Årets citat 2013:

"Man kan inte heja på ett lag, det är för barnsligt." - Alexander Bard

Tidernas sämsta storfilm?

En bild säger tusen ord. Men jag skrev några ord ändå, se nedan.

Jag har (tyvärr) sett "Heaven´s Gate" av Michael Cimino från 1980.

Anledningen att jag såg den var för att
a) Jag älskar Ciminos ”The Deer Hunter” från året innan, också den med Christopher Walken, och
b) Den sägs vara filmhistoriens största fiasko. Den var med i podcasten Obiter Dictums floppfilmscirkel (men de kallade filmen ”jättehärlig”, WFT!?!)

Notera: Jag såg den 3 timmar och 37 minuter långa Director´s Cut-versionen, Criterion Collection, den som Cimino själv säger sig vara mest nöjd med. Han hade tydligen tänkt ha den över 5 timmar lång från början, obegripligt.

Filmen lär ha kostat 44 miljoner kronor att spela in, och gick med 43 miljoner i förlust. (Jag läser på wikipedia att "People wonder how a movie like Heaven's Gate could cost forty million dollars. I'll tell you. Twenty million for the actual film, and another twenty million, you can bet, for all that cocaine for the cast and crew.")

Två försonande drag:
1) Man får reda på hur man behandlade anarkister i Wyoming på 1890-talet.
2) Filmen är e-x-t-r-e-m-t vackert fotad. Men det hjälper inte om varenda bildruta är vackert nog att göra vykort av, om manus är författat av en efterbliven person.

Tips till framtida filmskapare: Om du någon gång gör en film som är 3.37 h, se för helvete till att ha ett vettigt manus.

Det verkar som Cimino tänkt "jag gör tvärtom som man skulle gjort i en vanlig västern", och så har det mycket riktigt blivit en jävla skitfilm också.

I ungefär varannan scen händer något obegripligt. Vid ett tiotal gånger under filmen gör någon något totalt oförklarligt, så där så att man tar sig för pannan och skakar på huvudet.

Jag kommer på mig själv med att många gånger mumla "Öka takten". Man kan gå på toa flera gånger utan att handlingen rört sig framåt.

Klippningen är konstig. Ibland jäääättelånga tagningar, ofta helt utan repliker. I andra blir man inkastad direkt i en scen.

Det finns inga karaktärer man bryr sig om. De är skittråkiga som bäst. Rollistan är absurt stjärnspäckad (Kris Kristofferson, Christopher Walken, Isabelle Huppert, Jeff Bridges, John Hurt, Sam Waterston, Brad Dourif, Joseph Cotten, Richard Masur, Terry O'Quinn, Mickey Rourke), men ingen imponerar. Christopher Walken är utstyrd som nån slags dubbelironisk dragqueen. Mycket av dialogen är på ryska, tyska och konstiga dialekter - vi fattar ändåååå att det är frågan om invandrare.

Även ljudet är kasst. Miljöljuden äter upp dialogen.

Inte ens slutet är bra.

Note to self: Du måste sluta se filmer som du hört är dåliga. Det är inte värt det. Se istället filmer du har hört ska vara kanon.

Betyg: 1 av 5. Fy bubblan.

2013 är det nya 1982 och det känns helt rätt

Jag har lyssnat på Daft Punk - Random Access Memories (2013). Jättemycket har jag lyssnat.

Den här skivan är fantastisk. Nästan varenda spår fick mig att omedelbart börja gunga med huvudet och le.

Just nu är jag mest förtjust i spåret "Giorgio by Moroder" där Giorgio Moroder pratar om hur han typ uppfann discomusiken på 70-talet. Låten bygger, bygger och bygger till ett fantastiskt Yngwie-cresendo som får mig att vilja hoppa upp och ned. (Lustigt också att Moroder pratar så likt Werner Herzog. Två genier.)

Även spåren med Pharrell Williams på sång är något extra. Det märks att alla inblandade är sjukligt fascinerade av soundet på Michael Jacksons första plattor. Sunt sjukligt alltså smile

En annan särskild stund är introt på "Beyond" med de supersnygga stråkarna och den där Michael Macdonald/Warren G-basen - organsmiskt vackert! (Jmf m det här)

Daft Punk får mycket skit för att de börjat använda riktiga musiker och instrument och inställningen "Give Life Back to Music". Jag tycker det är otroligt snyggt och modigt att gå vidare på det här sättet, efter att ha satt agendan inom dansmusiken så som gruppen gjort. Och efter soundtracket till "Tron", som ju var något helt annat (också underbart). Det känns gammalt och nytt samtidigt, både dammigt och fräscht. Vitalt och musealt!

Intressant också att parallellerna till vad andra franska band (Air, Phoenix) gjorde redan i slutet av 1990-talet. Men här är det alltså mer analogt.

Betyg: 5 av 5 (och jag sätter bara typ ett 5:a betyg om året)

Det blir inte bättre just nu

Jagvetefan vad som hänt, men män har slutat göra bra musik. Här är några plattor som jag lyssnat allra mest på under 2012. Bara kvinnor, åtminstone på sång.

Agnes Obel - "Philharmonics" (2010)
Det är så vackert att jag blir alldeles till mig i paltorna. Jag vet inte riktigt vad texterna handlar om, men det kvittar. Spår: "Just So".






Fiest - "Metals" (2011)
Här har vi en intressant utveckling. Från att ha varit utmärkt lågmäld singer-songwriter-pop, till nån slags reklamfilmsbubbel, till det här, mogna och lite svårare. Fantastiskt. Spår: "Undiscovered First".

Florence and the Machine - "Ceremonials" (2011)
Tyvärr har detta gått från mycket lovande på debuten till det här, aningen för mainstream, men fortfarande bra. Spår: "Spectrum".

Grimes - "Visions" (2012)
Clair Boucher är född 1988. Väldigt eget. Konserten var också sevärd. Spår: "Oblivion".

Niki & the Dove - "Instinct" (2012)
Vilken debut! Orimligt hypat, men välförtjänt. Malin Dahlströms röst är speciell, så det här är musik man endera älskar eller hatar - jag väljer det förstnämnda. Men konserten var aningen enkelspårig, mer show hade behövts. Spår: "Tomorrow".



Anna von Hausswolff - "Ceremony" (2012)
Det ska till en ganska tuff person för att basera sitt andra studioalbum på instrumentet kyrkorgel. Spår: "Mountains Crave".

Iamamiwhoami - "Kin" (2012)
Artisten som tidigare kallade sig Jonna Lee och spelade en helt annan slags musik. Nu elektroniskt, elektriskt. Spår: "Kill".



Bat for Lashes - "The Haunted Man" (2012)
Otroligt hög lägstanivå, även om jag än så länge dömer de första skivorna som aningen vassare. Spår: "Laura".

Gick förbi Ingram. Tänkte på en Ingram

I can't get no girl reaction

Årets albumnamn: "(I can´t get no) Stevie Jackson" av Stevie Jackson.

Djupt, men inte så djupt

Goran Visnjic och Minnie Driver går till botten med saker.

Har tittat i genom fem timmar "The Deep", brittisk mini-serie i u-båtsmiljö från 2010. Inte så illa, men jag saknar lite mer trovärdighet i handlingen. Med bara en gnutta lugnare tempo och aningen mer bakgrund hade detta kunnat bli riktigt bra. Nu känns det mer som Star Trek under vattnet, med stereotypa skurkar och en och annan "ur askan i elden"-förveckling för mycket. Men klart sevärd. Hade kunnat bli hur usel som helst om den var amerikansk.

Allt vi gjort har du glömt

... är det bästa namn på ett album jag hört på år och dag. Popterror gör inte så bra musik, men de vet hur man döper en skiva.

Är man gammal för att man inte vill dra ned brallorna?

Ser paneldebatten med bland andra Janne Josefsson, Alex Schulman och Ebba Von Sydow. Väldigt lustigt när Schulman anklagar Josefsson för att vara 200 000 år gammal bara för att han inte vill sälja sig till att göra reklam. Hur fan tänker karln?

Företag säljer vapen för att upprätthålla jobb

"Jag säljer inga vapen, vi får vara lite försiktiga med beskrivningarna här. Företag säljer vapen för att upprätthålla jobb och svensk säkerhetspolitik." - Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten i "Agenda" 2012-05-06

Jag som trodde företag sålde vapen för att tjäna pengar.

Inte direkt Sherlock Holmes

"I huset hittades Esa Rano död. Inledningsvis misstänkte polisen inget brott, men under den rättsmedicinska undersökningen hittade rättsläkaren ett kulhål, och en kula i Esa Ranos huvud"

Nej, det är inte 99 %

Fick syn på den här bilden som skickas runt

Och nej, det är inte 99 procent som står för det där. Det är snarare så att 99 % av mänskligheten saknar moral, och de låter sig styras av ännu mer omoraliska människor.

Det luktar 30-tal

Får lite dåliga vibbar av det här med central polismyndighet. I kombination med yrkesarmé, fascisttendenser i riksdagen och bubblande missnöje i en allt fattigare underklass.

6´3´´

Gwendoline Christie som ska spela Brienne i säsong 2 av "Game of Thrones" är 191 centimeter lång. Det ni!

Haters gonna hate

Dagens guldfisk versus silverfisk: Varför är det så stor skillnad på ett hat trick och ett hattrick?

Med miljöbil då antar jag?

No! Never triangle-face!

Årets album 2011: Death Cab for Cuties “Codes and Keys”, eller möjligen gravt underskattade Agnes Obels “Philharmonics”. Jag vill dessutom slå ett slag för min lite gubbigare sida - Rival Sons “Pressure & Time” och Paul Simons “So beautiful or so what”.

Årets bok 2011: Jag har lyckats med den ganska förbluffande prestationen att inte lyckas läsa en enda riktigt bra bok utgiven under året som gick. Faktum är att jag bara läste två stycken, och ingen av dem är i närheten av att förtjäna ett omnämnande i det här sammanhanget. Jag plöjde däremot två bra men obehagliga böcker från 2010, Sofi Oksanens ”Utrensning” och Beate Grimsruds ”En dåre fri”.

Årets film 2011: ”Your Highness”, av David Gordon Green, med Danny McBride, Natalie Portman och James Franco. Den enda film jag gett 5:a-betyget sedan 2006.



Årets citat 2011: "Man blir plågsamt medveten om sin egen dödlighet när man har en kniv i ryggen." - Bert Sundström, SVT:s utrikesreporter som blev knivhuggen i Kairo i februari.

Språklådan del 86: Varför 'jorden' med 'j'?

En av svenskans största mysterier - varför böjer man namnet på vår planet? Planeten Earth, Tellus, borde rimligen heta Jord. Planeten Jord.

Från Språkrådets frågelåda:

Fråga: Stavas himlakroppar och stjärnbilder med stor eller liten bokstav?

Svar: Stjärnbilder och himlakroppar som är egennamn skrivs med stor bokstav: Oxen, Tvillingarna, Mars, Jupiter, Tellus, Venus etc.

Däremot ses inte jorden, solen, månen och universum som egennamn, och de stavas följaktligen med liten bokstav. Att de är vanliga ord ser man på att de kan förses med obestämd artikel (ett universum), att de kan böjas i bestämd form (jord-en) och i plural (sol-ar)

I andra språk råder andra konventioner när det gäller benämningen för jorden. Danskarna har valfrihet mellan stor och liten bokstav och skriver gärna ”her på Jorden”. Engelskspråkiga skriver ofta ”Earth” när det handlar om planeten som en del av universum och som den plats där vi lever.