En av mina absoluta favoritmänniskor är skådespelaren och tv-kocken Per Morberg. Jag känner i och för sig inte honom, och är inte ens säker på om jag skulle vilja göra det, men han verkar OTROLIGT äkta och ärlig på alla sätt. "Intervjun" med honom i dagens Metro är bland det roligaste jag läst. Det är tydligt att det står i Morbergs kontrakt med tv4 att han ska uppträda i vissa media för att göra reklam för sitt matprogram, och han lider oändligt av det. Metro är så klart den typen av tidning som likt asgamar tar del av såna uppgörelser. Och jag läser skiten!
Det hela påminner aningen om Musikbyråns cockerspanielliknande Magnus Bronis marddrömsmöte med Ryan Adams, men också om den kortfilm jag hade nöjet att uppsnappa på SVT2 för någon vecka sedan, "Lou Reed - Lowest form of life". Den handlar, helt dokumentärt, om en stackars ung, svensk tv-journalist som lyckas få en 30 minutersintervju med rockikonen Reed. Den gick otroooligt segt, inte minst på grund av svenskens uselhet som yrkesman, men också allmänt svaga engelskakunskaper och tveksamma sociala kompetens. Reed sitter mest och himlar med ögonen och stirrar låååångt bort i rummet, men det märks att han i alla fall försöker hjälpa till litegrann (mer än Morberg alltså). Men till slut får han nog, och när svenskjournalisten frågar om han har några fördomar brister han ut i att han hatar journalister - "they are the lowest form of life" - och menar att det inte en fördom utan en sanning.
Då skulle ju svensken kunnat garva och följa upp med en intressant följdfråga, men istället blir han tyst och stammar nåt på svengelska om att han inte har fler frågor. Reed himlar med ögonen igen. Stor underhållning.
