Tänk dig att du kommer till en biosalong på en filmfestival. Tänk dig att du får reda på att filmen är 10 minuter sen för att huvudrollsinnehaverskan ska närvara vid visningen, men hennes flyg är sent. Tänk dig att filmen visar sig vara skit och applåderna efteråt i tjejens ära är halvhjärtade och pinsamma.
Det hände mig igår, när jag av någon anledningen genomled "Doxa". Normalt brukar jag ju fly för livet varje gång nånting utmålas som "psykologisk thriller", men jag antar att det var de stora namnen som lockade mig (Torkel Petersson, Pernilla August, Freddie Wadling, Björn Gustafson, Anders Ahlbom Rosendahl, Jonas Karlsson, Philip Zandén) - jag blir lätt starstruck. Men helvite vilken dynga. Hur många miljoner plöjdes ned i det här projektet vill man undra?
Inte är det skådisarnas fel i alla fall. De gör nog sitt bästa. Eva Rexed som gör huvudrollen är lovande, inom några år säkert ordentligt etablerad (om hon håller sig bort från såna här magplask alltså). Och inte heller är det filmens budskap eller själva "grundplott" som är fel. Jag tolkar budskapet som en halvtam samhällskritik, om hur giftiga företag etablerar sig i fattiga länder, men sen när deras gift klassas som gift så flyttar de bara fabriken till ett nytt, fattigt land.
Nej, det är förmodligen den taffliga dialogens fel, som så ofta i svensk film. Man kan hela tiden gissa vilken nästa replik ska bli, utom i fallet med Anders Ahlboms fyllo så klart. Sen finns det ett gäng otydligheter och logiska kullerbyttor i handlingen som lätt hade kunnat åtgärdas. Själva fotot och regin i övrigt kan jag inte mycket om, men jag antar att regissören (Leif Magnusson) är debutant. Anyway - det här kan vara hans sista film.