Sista dagen i London. Alla ba "Neeeej, mer foton tack!" Jag ba "Nej, det här är de sista".
En del tunnelbanestationer har sådana här härliga
dubbeldörrgrejor, så att det ska vara lite svårare att ta livet av sig. En fin
signal till medborgarna.
Så nu skulle det bli Westminster Abbey alltså. Kön tog bara
typ 40 minuter.
Det var såklart fotoförbud inne i Westminster Abbey. Och den
här broschyren som man fick var ganska obegriplig. Det finns siffror utsatta,
men ingen förklaring för vad siffrorna betyder. Aha, det är nån slags audioguide. Men hur vore det att ha info skriftligt också? Äh, jag är lite skadad sedan jag jobbade på museum.
Vid Parliament Square igen. Varför i hela världen står
Mandela staty här? Är det Dolda kameran eller?
Vad är det där för tråkig gubbe nu igen? Ser tjock och lite
efterbliven ut, men var tydligen värd en staty mitt i smeten.
Nu har jag plötsligen tagit mig till Soho Square. Jättejätteskabbig
dansk (!) staty av Charles II. Härifrån gick jag ned längs Greek Street och åt
världens godaste macka (med chips såklart) på Valentino Cafe.
Forbidden Planet, tre våningar nördbonanza. Men lite
märkligt att det bara verkar finnas en sån här butik i den här stan.
Chinatown. Nån
lustig kines mumifierad?
En flaskan Evian kostade 1,98 vid Parliament Square. En
exakt likadan flaska kostade 0,42 i Chinatown. Märkligt.
Herr Skakspjut står mumifierad på Leicester Square. Fräck fontän också, som sprutar vatten i nån slags mystisk takt. Akta er.
Trocadero är en ö vid Spaniens sydkust där det var ett slag mellan
fransmän och spanjacker 1823. Sedan dess har man döpt allt möjligt efter ön.
Bättre vinkel på Piccadilly Circus denna gången.
Waterstone´s Piccadilly är en av världens största
bokbutiker, 6-7 våningar nånting. Så stor att jag var tvungen att köpa en bunt
själv när jag var där. Jag gillar också grejen att ha bekväma soffor som man
kan läsa böcker i, istället för att köpa dem. Kundservice?
Minnesstaty
över Edith Cavell vid National Portrait Gallery, St Martin's Place. Hon
hjälpte allierade soldater fly genom Belgien under första världskriget, och
avrättades av tyskarna.
Mitt livs dyraste sushi, på Eat Tokyo, Whitcomb Street. Men
den var riktigt, riktigt bra.
Det var inte så smart att flyga hem 06.40. Det blev mest
effektivt att hålla sig vaken hela natten, nickade till bara en timma eller så. Men
bisarrt att så många människor kan springa omkring som de gör här så tidigt på
morgonen. Ungefär samma puls typ 05.00 som fredag kl 17 på Stockholms central.
The End. Som dom säger i England.
Tack för att du läst.
The End. Som dom säger i England.
Tack för att du läst.