1. Apropå strumpbyxor på män skriver man "Strumpbyxor är en lyxig bekvämlighet som hemlighållits för män allt för länge." Det trodde jag inte.
2a. Roy Andersson citerar Samuel Beckett: "Sorrow is fun". Briljant.
2b. Jag har i många år undrat över svensk films uselhet. Det känns som minst en svensk film har biopremiär varje vecka, och 90 % av dem är så usla att man skäms (särskilt all jävla "kriminalfilm" - hur svårt kan det vara att skriva ett trovärdigt och spännande deckarmanus egentligen? Shit, ett slumpmässigt avsnitt av "Hunter" eller liknande är ju bättre än t.ex. Beck-filmerna) Om det nu finns så förbannat lite pengar att röra sig med, hur kan det då göras så oändligt mycket skit? Roy Andersson har svar, särskilt apropå Jon Lindströms "Stora och små mirakel":
— Var det hans senaste? Det var den filmen som fick det stödet som inte vi fick. Min besvikelse över att vi inte fick fullt stöd beror på att konsulenten Per Nielsen inte ville hjälpa till med vår film. Han var nämligen ihop med Jon Lindströms dotter, så han hjälpte hellre sin svärfar. Men där har vi svensk filmsituation i ett litet nötskal när det gäller stödsystem och så vidare, den här nepotismen och missunsamheten.
Läste du Marianne Ahrnes offentliga ursäkt för att hon inte gett stöd åt Darling?
— Hon är faktiskt en korkad person, dum alltså. Jag tycker det här jävla konsulentsystemet är väldigt riskabelt.
[Not: I pappersupplagan säger Andersson även "Hon är ju en jättekorkad person. Jag har gått filmskola med henne."]
Hur skulle det se ut då?
— Jag tror att det måste vara en större jury. Det blir lätt godtyckets och inkompetensens herravälde. Jag tycker att Marianne Ahrne var superinkompetent på den posten, och det var Per Nielsen också. Han hade ju en filosofi om att försöka hitta publiksuccéer, men han hade total brist på konstnärlig feeling.
Hur tycker du synen på manus är?
— Det är så jävla idiotiskt, för ett manus garanterar i stort sett ingenting. Det har varit en övertro på manus. Hela jävla svenska filmkåren har ju gått sådana här manuskurser, därför ser ju alla de här jävla filmerna likadana ut. De har läst boken “How to write a selling screenplay”. Till och med Dramatiska Institutet som ska vara Sveriges viktigaste filmskola har gått på det där. DI har varit starkt bidragande till svensk films nedgång i sällskap med svensk tv, särskilt under Ingrid Dahlbergs tid, ihop med en tredje part som också är ansvarig för det här, nämligen en lat, överårig och slö kritikerkår. De tre har skapat det här klimatet.
3. Dessutom otroligt sant av redaktörn här om "Självkänslo-albinon", som Martin Kellerman kallade henne i sitt Sommar-program.