Pryor (f. 1940), känd för så vitt skilda saker som grovt språk och socialt engagemang, slog igenom i slutet på 60-talet som komiker i diverse tv-serier. Han var en av 70- och 80-talets största svarta filmstjärnor, kanske mest känd för "Superman III" (1983) och samarbetena med Gene Wilder, t.ex "Silver Streak" (1976), "Stir Crazy" ("Dårfinkarna" 1980) och "See No Evil, Hear No Evil" ("Hör upp blindstyre" 1989). På senare tid hade han en liten roll i David Lynch "Lost Highway" (1997). Annars tämligen tyst.
Gene Wilder (f. 1933) slog igenom på Broadway under tidigt 60-tal, och medverkade sedan i ett otal trevliga komedier, som t.ex Mel Brooks-filmerna "Blazing Saddles" ("Det våras för sheriffen" 1974) och "Young Frankenstein" ("Det våras för Frankenstein" 1976).
Jag blir alltid orolig då stora stjärnor försvinner från himlen. Tänk t.ex om solen skulle försvinna? Med skådisar brukar det i regel handla om knarkträsket, men Pryor och Wilder är lite för gamla för sånt. Har de dött då? undrar kanske du nu... Nej, inte det heller. Det är lite märkligt det där - om en utländsk kändis inte omkommit eller medverkat till nån sorts skandal, med knark eller fängelse inblandat, så får vi i Sverige vanligen inte veta något om försvinnandet. Jag hör t.ex just i skrivande stund på Ekot att Peter Ustinov dött.
Men Pryor och Wilder är helt enkelt sjuka. Pryor fick diagnosen MS (multipel scleros) 1986 och lär nog inte visa sig så mycket igen. Wilder däremot, som fick en släng av lymfkörtelcancer, har genomgått lyckad behandling och är hyfsat återställd. (Hans fru Gilda Radner, också hon komiker, strök dock med i en liknande åkomma 1989.) Jag ser fram emot en comeback a la Pulp Fiction-Travolta.