Per Edvin Fälting, som var ansvarig för dykarna vid Vasabärgningen, skriver i sin bok "I vått och torrt" (Hökerbergs förlag, Stockholm, 1990):
”Siste man som lämnade fartyget hade med sig en smördrittel upp. Den var trasig, men smöret fanns kvar. Jag smakade på det 300 år gamla smöret och det kändes som det dåliga fett vi fick i bakelser under kriget. Det kletade fast i gommen, men saltat var det. Efter ett par dagar var min mun full med blåsor. Läkaren kallade det svinkoppor. Han sa också att det var urdumt att smaka på det.”