Anna Paquin (känd från ”X-men”-filmerna) spelar en dödlig tjej som kan läsa tankar. Hon jobbar på en sunkig bar i en byhåla i amerikanska rednecksödern. För några år sedan uppfann några japaner ett syntetiskt blod, True Blood. Det har medfört att världens alla vampyrer ”kommit ut ur garderoben”, då de nu inte behöver dricka människoblod (Det blir en extra twist i att äkta vampyrblod är en stark drog för människor som dricker det.) Så nu debatteras huruvida vampyrer är en ond ”ras”, om de ska åtnjuta mänskliga rättigheter och så vidare. Jämförelserna med rasism i vår vanliga värld är inte direkt sublima, men visst, whatever kan som kan få SD-väljarna att tänka till en extra gång välkomnas av mig. Paquins karaktär blir så klart kär i närmsta vampyr och ni fattar säkert alla komplikationer.
Mina invändningar mot serien är främst den extrema sexfixeringen. Alla kvinnor går omkring i superkorta kjolar och små toppar. Visst, jag är ju heterokille, och det är varmt i Louisiana, men trovärdigheten blir lidande. Dessutom känns handlingen känns lite väl ”Buffy vampyrjägaren” ibland. Det verkar liksom svårt för många manusförfattare att ta vampyrismen på allvar…
… om man inte heter John Ajvide Lindqvist alltså. Han har kapat ned sig roman ”Låt den rätte komma in” till ett lagom långt filmmanus till filmen med samma namn, och Tomas Alfredson gör ett utmärkt jobb med regin. Gå och se! Jag saknar några bihandlingar från boken, och vissa specialeffekter blev inte så lyckade, men det är ändå den bästa nya svenska film du kommer se i år, ja kanske under hela decenniet. Extra beröm till fotot, Peter Carlgren (som Lacke, en a-lagare med fulländad klädsmak) och barnskådisarna.
