Jag vill istället slå ett slag för 2004 års "Absent Friends". Jag gillar musik som jag känner igen, och på detta album känner jag igen varenda låt, utan att någonsin ha hört dem förr. Varje låt är en hit för den som gillar pop, även om trallvänligheten i "Come Home Billy Bird" kanske står ut en smula framför de andra. Texterna är genomhärliga, och Neil Hannons röst svävar alltid över alla instrument på ett sätt som påminner om sån där gammal amerikansk 50-talsmusik. Och det rimmas hela tiden utan att det känns töntigt! Jag ska prova "Regeneration"-skivan nu, och ser fram emot årets släpp "Victory for the Comic Muse".
