Altruism brukar definieras som osjälviskhet, förmåga att känna genuin hänsyn för andras intressen och ge åtminstone viss vikt till dessa från sina egna intressen. Många menar att altruism fordras för moraliskt handlande. Ett exempel på altruism skulle vara att du offrade tid, möda och pengar för att bevara ett vackert naturlandskap, även om du inte vet om vare sig du eller ens någon annan människa någonsin skulle få se detta landskap.
Janet Radcliffe-Richards frågar sig, liksom många med henne, om altruism existerar eller om den, om darwinismen är sann, bara är kamouflerad egoism. Kan vi vara snälla mot andra människor utan att förvänta oss godhet tillbaka? Många religiösa människor menar att bara en gudstro kan garantera genuin självuppoffring, och att när vi ser tecken på altruism hos icke troende är detta bara ett bevis för att monist-darwinismen är falsk.
Radcliffe-Richards testar denna uppfattning genom att undersöka om det naturliga urvalet kan producera någonting som är kapabelt till altruism. Det kan verka som det att ge av sina resurser till andras nytta utan gentjänst skulle vara evolutionärt självmord om man konkurrerar med organismer som är helt själviska, men vi finner ändå sådant beteende, t.ex. hos bin. Arbetarbin kan inte reproducera sig själva och är dessutom beredda att tveklöst plikta med sina liv för att försvara bisamhället. Hur kan evolutionen ha lärt dem detta beteende, då de inte har någon avkomma att föra det vidare på?
Förklaringen verkar ligga i att ett arbetarbi genetiskt sett är närmare släkt med sina syskon än de vore med sina egna direkta avkommor, om de hade kunnat få sådana. Biet ”tjänar” evolutionsmässigt på att hjälpa sin mor få fler barn. Klassisk evolutionslära innefattar vad Radcliffe-Richards kallar för ”kin-related altruism” (”altruism genom släktband”). Den innebär att anledningen till att en människa är villig att uppoffra sig för en annan människa är att de är släkt, d.v.s. att de till stor del är uppbyggda av samma gener. Detta illustreras tydligast i att föräldrar gör vad som helst för sina barn, d.v.s. de organismer som är uppbyggda till 50 % av deras gener. Peter Singer talar om att föräldrar inte bara sätter barn till världen, utan att de också skyddar barnet länge, tillräckligt länge för att barnet ska få egna barn, som i sin tur ska få egna barn o.s.v. Man kan då vidare spekulera i att en individ i nästa steg först och främst skulle offra sig för sina kusiner (med 25 % lika genuppsättning), tremänningar o.s.v, alltså att nivån på ens uppoffringar skulle stå i proportion till hur nära man är släkt. Detta för att ens egna gener ska sprida sig maximalt.
Men denna teori stöter på patrull i ett flertal exempel, t.ex. det där en människa har en instinkt att, med risk för eget liv, rädda ett helt okänt barn undan döden framför en framrusande bil. Ett annat exempel är föräldern som lägger ned hela sin själ i att sköta ett handikappat barn som aldrig kommer att reproducera. Ytterligare ett är föräldern som uppmuntrar sitt barn att satsa på en yrkeskarriär, trots att detta hindrar barnets reproduktion. Radcliffe-Richards använder därför ett annat begrepp; den ömsesidiga altruismen (”reciprocal altruism”). Ett exempel på sådan är när alla som sett en biofilm eller teaterföreställning köar ut från salongen istället för att trängas och trampa ned varandra för att komma ut först. Alla vet att de tjänar på att ta det lugnt. Den här typen av beteende illustreras bra i Robert Axelrods experiment med dataprogrammet ”Tit-for-tat”; att vara trevlig mot andra vid ett första möte, och i övrigt bemöta trevlighet med trevlighet och otrevlighet med otrevlighet. Ett sådant beteende visade sig betydligt mer givande för både individ och grupp än ett ”hel-själviskt” program – det gav ömsesidiga vinster för användarna och höll otrevliga individer kort.
Nydarwinisterna menar att generna arbetar efter samma modell, att evolutionen kan skapa osjälviskhet hos människan precis som hos arbetarbina. Richard Dawkins liknar våra gener med gangsters i 1930-talets Chicago. De behövde ha förmågan att attrahera lojala kompanjoner, och bygga gäng (kroppar) som framgångsrikt kunde samarbeta, om än under en ”tjuvheder”, med andra gäng för allas gemensamma välgång.
Man kan alltså metaforiskt säga att generna ”ser” vad som är gott (de ser att organismen tjänar på att agera altruistiskt – mycket altruism som hos arbetarbiet, eller något mindre som hos människan), och de gener som ”överlever” innefattar/kan producera känslor som tacksamhet, förlåtande och bitterhet för att det gynnar organismen att känna sådana känslor.
Men är den sortens altruism som nydarwinismen tillåter verkligen äkta altruism? David Barash menar att sådan altruism bara är förtäckt egoism, att vi alltid förväntar oss att få något gott tillbaka för det goda vi gör någon. Radcliffe-Richards menar att Barash missuppfattar nydarwinisterna. Våra ”tit-for-tat-känslor” kommer av att generna ”upptäckt” att de under vissa omständigheter producerar organismer som agerar mot sitt eget intresse, och sedan har en överenskommelse mellan ”själviska” gener resulterat i att vi människor gör överenskommelser mellan varandra till allas nytta.
Det finns alltså en avsevärd skillnad mellan gen och organism, och mellan det metaforiska ”intresset” hos generna och det reella intresset hos individen. Radcliffe-Richards förklarar exemplet med föräldern och det handikappade barnet med att generna aldrig ser framåt – enskilda individer bortses ifrån och generna ser till vilka effekter egenskapen givit, inte hur den artar sig nu eller kommer att arta sig i framtiden. Evolutionen verkar behandla våra känslor som de var, och som de var i genomsnitt. Detta innebär alltså inte att varje enskild individ gör bäst i att agera utefter dessa känslor, eller ens arten som helhet, eftersom förutsättningarna kan ha förändrats.
Sammanfattningsvis kan man om altruismen säga att ditt intresse inte är dina geners intresse. Detta av tre anledningar. För det första har gener inget intresse. Deras intresse är en metafor, och en gen kan inte vara självisk, eftersom själviskhet innebär att se framåt – det gör som sagt var inte gener. De gener som ”överlever” är de som har varit lyckosamma med att kopieras, men det finns inget som bevisar att de har planer på att fortsätta så. De bara fortsätter replikera sig, och det som händer är att vissa gener är mer framgångsrika, och det resulterar i att organismen som helhet adapterar. Jag vill likna detta vid vatten; havets eller en flods rörelse när det stöter på olika fasta föremål – det letar sig fram där det har möjlighet. För det andra finns det inget som tyder på att dina gener är dina, utan mer på att de tillhör en ”allmän genpool” som vi människor gemensamt består av. Detta förklarar instinkten att man vill rädda ett barn, vilket barn som helst, från döden framför en framrusande bil. För det tredje – du gör inte som ”dina” gener. De är varken själviska eller altruistiska, så min slutsats blir att så är inte heller människorna.
Radcliffe-Richards menar dessutom att en viss typ av psykologiska egoister har ”defined altruism out of existence”. Det är intressant. Den diskussionen påminner till stor del om den om huruvida det finns någon verklig fri vilja – om vi vill kan vi helt bortskriva den. Anhängare av den psykologiska egoismen menar att alla våra angelägenheter i slutändan är endast våra egna. Ett exempel skulle vara om du väljer att bli torterad till döds istället för att förråda en vän, så gör du detta efter eget begär, alltså inte altruistiskt, utan egoistiskt. Alla val är därmed själviska. Detta innebär att helt definiera bort altruism som begrepp.
Radcliffe-Richards menar dock att detta påstående inte säger något, eftersom vi då inte har någon motsats till egoismen. Det finns ingen mening med att kalla en handling för självisk om det inte finns någon handling som är osjälvisk, och därmed så är egoismen lika bortdefinierad som altruismen. De psykologiska egoisterna har alltså misslyckats med att förklara bort att altruism finns (skapad av evolution eller ej).
Så var det med det.