
Författaren Iain Pears.
Detta är bloggen där Mannen som gör hvad som faller honom in skriver exakt vad han vill. Oftast trams, slö samhällskritik och yttranden bättre skrikna under sängen.









"Q: Dear Doktor, I am unattractiv, sexually immachure, lazy, stupid and meen. What career would sute me best?
A: Journalism. If you fail there, try music journalism."
"Jag älskar all form av kultur, men jag är ju entreprenör, så jag jobbar som alla andra entreprenörer hela tiden. Alla dagar, dygnet runt, och det är svårt att få tiden att räcka till."
"Inga avtalsreglerade arbetstider, inget fack, inga kollektivavtal, bara hårt jobb. Vill man överleva som entreprenör, och om man ska orka skapa jobb åt andra, gäller det att ligga i. Det är ju trots allt entreprenörerna som har byggt och bygger Sverige, och vi har inte råd med socialdemokrati (apropå fack och kollektivavtal)."
"Det ironiska är att trots att man jobbar dubbelt så mycket som en anställd, så får man inget över. Allt går till skatt, skatt som bland annat finansierar alla fina kulturevenemang som man alltså inte har tid att gå på."




Mobbare-----------------------------
Har sin mobb
Samma svin överallt,
Våldtäktsmän
Har sitt våld,
Poliser har sitt
Och du ska ha ditt,
Det finns så många lagar,
Men ingen av dom
Är skriven för dig,
Vill du ge dom rätt
Eller ge dom våld?
Rätten att inneha egendom har aldrig mättat någon. Jag har, lika mycket som alla andra, rätt att köpa en fabrik och anställa folk. Men så länge jag saknar 10 miljoner så är det lika mycket värt som min rätt att flyga, hade jag bara vingar. Att stjäla är ett brott för alla, men ett större problem för de som inte har råd med mat. Så enkelt är det egentligen att förstå varför allt tal i det här programmet om att "se till individen" är ett sätt att försöka låtsas som att samhället inte var ordnat på vissa gruppers villkor. Det finns inget sådant som en individ, det är först med två individer världen börjar. Det finns inte heller något sådant som ungdomar, som en homogen grupp med samma intressen; det finns rika och fattiga, invandrare och infödda, kvinnor och män. Kan du påstå att det faktum att vi under fem eller tre års tid i vårt liv räknas till samma grupp ungdomar skulle vara viktigare för våra liv än det faktum att Noppe 17 år har 10 miljoner på banken och garanterat jobb på sin farsas företag medan Ali 17 år inte har råd till bussen och hotas av avvisning? Har de gemensamma intressen? Vilket för oss till nästa punkt.
Vårt samhälle präglas av motsättningar, inte ens när vi vinner OS-guld försvinner det faktumet att Sverige är bland världens ledande nationer i ökande klassklyftor. Nyliberaler tycker om att prata om entreprenörer, de som liksom ur ingenting påstås bygga en enorm förmögenhet. Men en klassresa kan man bara göra om man lämnar en klass bakom sig. Man kan inte spara ihop till en fabrik, en städerska kan jobba hur hårt som helst och vara väldigt kreativ, i slutet av månaden dimper det hursomhelst inte ned en aktieportfölj i lönekuvertet. Vad har hon gemensamt med chefens vars kontor hon städar? Tillhör de samma "samhälle"?
"Det är inte så enkelt" säger killen med det bakåtkammade håret och lägger sedan huvudet på sned och ler, trygg i sin förvissning om att han har allting på sin sida. Men lite siffror visar precis hur enkelt det kan vara; sedan den offentliga sektorn var som störst har Sverige ökat sin produktivitet med ungefär 30%, under samma tid har reallönerna (till slutet av 90-talet) stigit med ungefär 3%. Någonstans har allt det andra tagit vägen, under samma tid har Sverige varit i världstoppen vad gäller ökade klassklyftor. Politik är att kräva att de som jobbar också ska få frukterna av sitt arbete. Det är att visa på en orättvisa, förklara den och sedan kräva sin rätt. Det är visserligen inte enkelt, men för det absoluta flertalet är det ett nödtvång. Inte för killen med backslicken som påstår att det omöjligen kan vara på något annat sätt, men han spelar egentligen ingen roll. Vi vill ha våra liv tillbaka.









