"Sen to Chihiro no kamikakushi" ("Spirited Away")
Japan 2001
Regi: Hayao Miyazaki
Tecknad film
En elak häxa som driver ett badhus för gudarna i en spökvärld
förvandlar 10-åriga Chihiros föräldrar till grisar och tvingar den
lilla flickan att arbeta på hennes inrättning. Det är upp till henne
att klura ut hur hon ska rädda föräldrarna och komma hem till
den vanliga världen.
Nog för att jag avskyr moralkakorna i amerikanska filmer, men
denna film saknar i mångt och mycket budskap ö.h.t! Det finns
ingen logik i det som händer (1 plus 1 blir inte 2, för 5 lägger
sig i av okänd anledning.) Ett barn hade kunnat komma upp
med en mer stringent storyline. Precis som när man ser en
skräckfilm av typen "Fredag den 13:e" ställer man sig hela
tiden frågor. Exempel: Varför förvandlas föräldrarna? Vilka
är människor? Vilka är gudar? Varför har häxan en jättestor
baby? Varför ser männen på badhuset ut som grodor med
mustasch, medan kvinnorna ser ut som kvinnor?
Man får aldrig en minsta vink om vad det är som flickan måste
göra för att rädda sina föräldrar och fly. Det är oklart varför
karaktärerna gör som de gör - först är de onda, sen hjälper
de plötsligt flickan. Det kommer in en "förklaring" då och då
(till exempel till drakpojken Hakus situation och handlingar)
som inte alls är särskilt förklarande - snarare får den en att
undra om man kanske missat nån scen i början. Den känslan
infinner sig flera gånger. Man vill hela tiden att slutet ska
"knyta ihop säcken", förklara alla de bisarra händelserna,
men pyttsan. Nix.
En bekant som gillar filmen säger att det nog kan vara en
fördel om man känner till ett och annat om japansk religion
och kultur när man ser den. Jag antar att det stämmer, för
jag förstod som sagt knappt nånting alls. Han ställde också
motfrågan "Men när du ser Guldlock bli inlåst då, frågar du
då dig varför?" Då måste jag svara "ja, om det är meningen
att Guldlock ska hajpas så mycket att jag lägger ut 45
spänn på att se Guldlock så kräver jag lite substans".
Allra minst fattar jag hur den kan ha fått så många utmärkelser
och fina recensioner överallt. Efter att nyligen tagits med
in i JRR Tolkiens fantasivärld så känns det här lamt och tamt.
Och Astrid Lindgren, kom tillbaka, allt är förlåtet!